För andra året i rad ska NMR demonstrera på första maj i Ludvika. Arbetsplatser och invånare kämpar emot. Orten har blivit ett slags ofrivilligt pilotprojekt som svävar mellan kamp och anpassning till vardagslivet nära nazismen.
Text: Sandra Lund Foto: Henrik Hansson/TT
Den högteknologiska högborgen vakar över Ludvika, där orten breder ut sig mellan den slamrande järnvägen och lugnet vid sjön Väsman. Den som promenerar västerut längs någon av huvudgatorna i stadskärnan påminns hela tiden om en bild av staden.
Bilden av ett ”internationellt centrum för kraftöverföring” och ”en av Sveriges mest ingenjörstäta kommuner”.
Fotografen Henrik Hansson berättar om en ingenjör som han fotade här för några år sedan. Hon kom från en av Brasiliens megastäder, och drömde redan som tonåring om Ludvika för att få jobba på ABB – kommunens största privata arbetsgivare med närmare tretusen anställda.
Den här bilden är dock i gungning, vilket påverkar så här i storytellingtider där kommuner, företag och enskilda helst vill berätta framgångssagor.
– Varumärket Ludvika har helt klart fått sig en törn. På ABB är vi inkluderande, har 50 olika nationaliteter, vi rekryterar från hela världen och 90 procent av det vi gör går på export.
- Men vi har ett problem. Även jag som inföding kan känna ”det här är fan inte vad min stad står för”, säger Magnus Ström, platschef på ABB, på upprört dalmål.
På den icke fullt så högteknologiska fackexpeditionen – där 50-talspanelen lämnats orörd, hyllorna är fyllda med röda pärmryggar och där stålblå stämpelklocka och dörrlös paternosterhiss vittnar om en mer manuell syn på produktivitet, sitter materialhanteraren Lena Olofsson.
– Mina barn som numera bor i andra delar av landet berättar inte längre var de kommer ifrån.
– Vi märker att Ludvika börjar bli synonymt med det här, säger Allan Jansson, som är klubbordförande för IF Metall som sitter intill.
– Ja, man skäms ju, fyller huvudskyddsombudet Johan Ericsson i.
”Det här”, den andra bilden av Ludvika, sätts av ett gäng nazister som bosatt sig i byar i trakten. De utgör kärnan i Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Och en postbox i Grängesberg, knappt två mil sydväst om stan, används för att söka tillstånd hos polisen att demonstrera. Som på första maj här i år, liksom i Kungälv, precis som förra året. Årets paroll lyder ”mot globalism – för en nordisk nation”.
Och det är så klart inte bara marknadsföringen som tagit skada. Ett axplock av sådant som hänt sedan NMR-medlemmar flyttade hit: Rekrytering av elever på en högstadieskola. Påverkan i kommunfullmäktige där NMR:s närvaro fått ledamöter från olika partier att avstå från att tala. Klotter. Fanor. Hot. Spendrups, ortens näst största privata arbetsgivare, hissade regnbågsflaggor under Stockholm Pride i somras. De stals och eldades upp, NMR tog på sig dådet och la ut en film med flaggbränning i den egna propagandakanalen.
Pizzeriaägaren som förra året vägrade sälja pizza när han såg hakkorset på mannen som skulle betala blev hotad, en anställd senare misshandlad. Ägaren har nu sålt sin verksamhet.
Under valrörelsen när NMR hade tillstånd att torgföra sig, vittnade många om lågintensiva hot, som väsningar när man passerade.
Det tog sig också in på jobbet. På ABB hade någon i valtider klistrat upp NMR-budskap, vilket snabbt sanerades. Även rasismen vann mark.
– Inför valet var det mer sarkasmer mot oss med utländsk bakgrund. Jag fick till exempel höra ”om SD växer kastar vi ut sådana som dig” och jubel när partiet gick framåt, säger Carlos Fernandez, elprovare på ABB sedan över 20 år och skyddsombud.
Vad gör det med dig?
– För det första, bara för att klargöra, det kommer aldrig att hända. Jag har inget chilenskt medborgarskap, utan svenskt. Det är sådana idiotiska argument att jag bara skrattar.
Carlos Fernandez säger att ”jätterasistiska diskussioner” är vanliga här på jobbet, men att han tar dem varje gång, och är trygg i det.
– Jag har upplevt rasism ända sedan jag kom hit, men på olika sätt. Det har ökat nu med SD. Men NMR hotar ju folk, går nära och fotar. SD spelar inte på samma sätt. Och det är ju inte jättelänge sedan nazister sköt ihjäl en facklig ledare i Sverige.
- Valresultat för NMR 2018: 0,03 procent i riksdagsvalet (2 106 röster).
- 0,36 procent av Ludvikaborna röstade NMR till riksdagen (60 röster).
- 1,27 procent röstade NMR i kommunen Ludvika (219) röster.
Men om en knapp vecka, på arbetarrörelsens dag, kommer alltså strikt klädda NMR-medlemmar att samlas på andra sidan järnvägen från ABB:s fabriksområde. Polisen har kommit fram till att Mossplan - en parkeringsplats omringad av bilvägar, Sibyllakiosk, bensinmack och en säsongsstängd minigolfbana - är en lämplig samlingsplats för organisationen att påbörja marschen mot Ludvikas stadskärna där det ska hållas tal.
– Stämningen i hela kommunen är ju att det är för jävligt att de verkar och finns. Det var obehagligt under valrörelsen. Samtidigt är det kanske bra att de står där, så folk ser vad de går för. Hade det varit ett hemlighetsmakeri och man inte fått tillstånd hade folk kanske röstat på dem för att man inte vet bättre, säger en fackligt och politiskt aktiv kommunalare som vill vara anonym.
I Säpos senaste årsbok diskuteras tre olika extremistmiljöer med mål att ändra samhällsordningen. Den våldsbejakande islamistiska miljön anses vara störst hot när det gäller attentat. Men hotet från vit makt-miljön och den autonoma rörelsen är mer långsiktigt med aktörer som ”vill diktera villkoren för vilka som får höras och synas”.
– Precis som den våldsbejakande islamistiska miljön vill dessa aktörer påverka vårt sätt att leva, hur vi sköter vårt arbete och utför våra uppdrag. Deras metoder riskerar att tysta samhället eftersom de signalerar att engagemang i viss fråga eller organisation eller att tacka ja till ett visst jobb innebär att du kommer att utsättas för hot, trakasserier och ibland skadegörelse och våld, säger Säpos seniora analytiker Ahn-Za Hagström i årsboken.
Samtidigt finns få saker som enar så mycket som en gemensam fiende. Ingen av dem som Arbetet träffar på ABB vill vara anonym, utan säger sig stå för sina åsikter. På ett fik i stan, vid det torg där NMR-medlemmar dagligen stod under valrörelsen, har man satt upp ett stort rött hjärta med texten ”Vårt Ludvika” i entrédörren.
– Vi vill inte ha några jävla nazister här. Det är vårt Ludvika, säger kafébiträdet Sofia Persson i lunchrusningen på stolt klingande dalmål.
Johan Ericsson, huvudskyddsombudet på ABB, berättar att hans fru gått med i ett politiskt parti på grund av allt som hänt.
– På ett sätt har NMR också skapat något gott, säger kollegan Lena Olofsson.
Ytterligare en varning Säpo för fram i sin årsrapport är att en organisation som NMR inte nödvändigtvis behöver ha direkt koppling till våldsdåd. Men deras förmåga att inspirera individer att på eget bevåg utföra våldsbrott med hatiska motiv blir allt mer relevant. Anton Lundin Pettersson som högg ihjäl tre människor på Kronan skola i Trollhättan var ensamagerande. Anders Behring Breivik likaså. Den brittiska Labour-politikern Jo Cox mördades av en ensam man med högerextrema motiv.
– Ibland får vi höra att ”nazisterna är ju bara några hundra”. Men då har det handlat om ett antal individer som vi kunnat identifiera som aktiva i NMR under ett visst år. Det är viktigt att komma ihåg att dessa synliga och aktiva bara utgör en del av hela vit makt-miljön. Utöver de NMR-aktiva finns åtskilliga tusen vit makt-sympatisörer och konsumenter, säger Jonathan Leman, Expos researchansvarige.
I Ludvika har de stora arbetsgivarna agerat. Såväl ABB som Spendrups gick tidigare i år in och stödde ett forskningsprojekt om våldsbejakande extremism tillsammans med högskolan i Dalarna och Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. ABB bidrog med en miljon kronor. Spendrups med en halv miljon.
– Jag har själv varit ambivalent när det gäller uppmärksamhet och vill helst inte ha ABB och NMR i samma mening. De är rätt få och får oerhört med utrymme. I början valde jag att bara prata om vad vi är för. Men samtidigt, har man nazister på gatorna måste man tydligt ta ställning emot, säger platschefen Magnus Ström.
Säpos svar på hur människor ska förhålla sig till det extrema är att staten aldrig kan göra allt.
– Det är allas vårt ansvar att bemöta och ifrågasätta de budskap som extremistmiljöerna sänder. Säkerhetspolisen skyddar demokratin, men vi har alla ett ansvar att värna den, säger analytikern Ahn-Za Hagström i årsboken.
Eller kanske med ABB:s formulering som möter besökaren vid receptionen inne i högborgen:
Let’s write the future. Together.
Polisen: ”Vi skriver inte lagen, vi tillämpar den”
Hittills har NMR i år fått tillstånd att demonstrera i Fagersta, Kungälv och Ludvika. Kungälvs kommun försökte förbjuda detta, men förvaltningsrätten sa nej. Liksom senare kammarrätten.
Polisen kan ändra till exempel väg och längd för demonstrationen, vilket man gjort i såväl Ludvika som Kungälv i år.
I Finland har motsvarigheten till den svenska Polismyndigheten drivit ett förbud mot NMR ända upp till högsta domstol. Där kom nyligen en dom om ett förbud mot demonstrationer och symboler. Huruvida hela organisationen ska förbjudas ska domstolen återkomma till.
– Man kan förbjuda, men då är det lagstiftningen som ska ändras här. Man kan inte säga: ”Oj, oj, oj varför tillåter polisen det här?” Vi skriver inte lagen, vi tillämpar den utifrån hur domstolar tolkat lagen. Jag kan ta ganska yviga beslut som polischef men jag kan inte bryta mot lagen, säger Erik Nord, polischef i Storgöteborg och kommenderingschef under första maj i Kungälv.