Elsa Sveriges enda kvinnliga oljeletare?

Sprängarbasen

Elsa Andersson är sveriges enda kvinnliga oljeletare. Åtminstone har hon själv aldrig hört talas om någon kvinnlig kollega här i landet.

Elsa är bergsingenjör, utbildad i Luleå och bas för ett av arbetslagen i företaget Gotlandsolja. Under våren och sommaren har hennes lag utfört omfattande seismiska mätningar längs intressanta stråk, tvärs igenom en stor del av ön.

När vi besöker laget är det en varm och svettig dag, med många linjer kvar att skjuta. Arbetsmiljön är idyllisk, det blommar gult och rött längs stenhällarna och det doftar av ene och tallskog. Det raspar till i kommunikationsradion och ett par hundra meter längre bort ser vi de två andra oljeletarna kontrollera första laddningen. Deras hjälmar guppar ut i skydd bland enesbuskarna, som två vita flöten i det gröna landskapet.

- Laddat och klart !

- OK, Skott kommer !

- Uppfattat !

Elsa böjer sig ner över detonatorn och kontrollerar alla kopplingar till instrumenten. Seismografen avslöjar att marken aldrig är helt stilla. En bil kör på en väg någonstans i närheten, vinden tar i, allt syns på den flimrande gröna skärmen. Hon väntar in bästa möjliga förhållanden, så stiger en ganska måttfull rökpelare upp och vi hör vi den lite fjuttiga men ändå vassa knallen från explosionen.

Berget drog

Historien om hur Elsa Andersson egentligen hamnade här ute på heden handlar om hur man gör verklighet av en oförklarlig längtan att bli bergsingenjör, trots att man är av kvinnligt kön och dessutom uppvuxen i Skåne, bland bokskogar och kossor.

Att det blev just Tekniska högskolan i Luleå, geoteknologi och sedan oljeletning, det var faktiskt lite av en slump, berättar Elsa.

- Jag sökte till flera utbildningar och kom in i Luleå. Men det passade mig bra. Jag har alltid varit fascinerad av sten och berg. När jag var liten gick jag ofta på stranden hemma vid Svanshall, utanför Höganäs och plockade. Tittade, kände, funderade över stenarnas struktur och form. Men jag visste redan då att jag ville jobba praktiskt. Teoretiker finns det tillräckligt många av. Och pappa är sjöingenjör, så lite har jag väl med mig hemifrån.

Det gick inte många tjejer på höskolan i Luleå, mansdominansen var nästan total.

- "Fem händer per patte", var det någon som räknade ut att det fanns på skolan. Men en del av de andra tjejerna hoppade av från skolan. Det finns ju inte heller särskilt många jobb att slåss om för varken de manliga eller kvinnliga bergsingenjörerna i Sverige, så det krävdes verkligt intresse för att bli kvar.

- Jag tror att vi är kring femtio stycken tjejer med den här utbildningen i bakfickan, säger hon. Själv var jag först försäljningsingenjör, vid ABEM (Aktiebolaget Elektrisk Malmletning) och sålde geofysiska instrument för prospektering efter guld, järn, vatten och olja. Det var spännande.

- Jag reste runt i världen och träffade en massa galna människor. En av våra stora kunder var svenska statens biståndsorganisation SIDA och Förenta Nationernas Unicef, som satsade stora resurser på att leta vatten i utvecklingsländer under åttiotalet. Men så blev det sämre efterfrågan på våra varor och en del av oss måste sluta. Fast för min del var det okej. Jag ville ut och svettas lite.

Gotlandsolja var från början en av Elsas bästa kunder, de köpte mätinstrument hos ABEM. Så hörde hon att de sökte folk till oljeprospekteringen, hon sökte och fick jobbet.

- Friheten är det bästa. Vi är utomhus varje dag, sköter oss själva, gör en del förarbete och lämnar sedan våra resultat på datadisketter till arbetsledningen. Vi jobbar från sex på morron till sex på kvällen i en vecka, sen är vi lediga lika länge och det passar mig bra. Man hinner resa iväg från ön om man vill, eller så kan man bara ta det lungt.

Basen är ok!

Elsa har "sprängkort", det vill säga utbildning i sprängteknik och dessutom basar hon alltså över sina två manliga medarbetare. De tre jobbar fort och samtränat, lägger ut kabel, geofoner och laddar med dynamit. De skämtar rått med varann, skrattar mycket och verkar trivas tillsammans.

Elsa är OK, säger killarna och berättar att de lyckats locka med henne ut på jakt ett par gånger. En av dagens mer intensiva diskussioner handlar följdaktligen om kollegan Fredrik Johanssons hund, jaktterriern Casper. Artar han sig? Hur gick det i jaktprovet? Elsa lovar att hänga med och kolla på valpar efter jobbet, nya lovande jakthundar. Fast det hindrar henne inte från att samtidigt klaga över en avbruten nagel.

- Ah, det ser så trist ut när nagellacket skall på. Man vill ju se lite läcker ut när det är dags att rumla ut på stan, i Visby, där jag bor.

Så är det dags att ladda en ny linje. Tekniken är mycket enkel. Elsa hänger på sig två tunga kabelvindor och tar ett knippe geofoner i handen. Björn Wikström, kollega nummer två, går före med dynamitgubbar och tändhattar. Ett annat arbetslag har varit här tidigare och borrat de åttio centimeter djupa hålen.

Fredrik kör fram. Elsa och Björn jobbar sig bort till bilen och placerar sedan ut detonator och seismograf så att det blir bekvämt. Det tar en stund, men hela tiden rör de sig framåt genom landskapet, arbetet hinner aldrig bli enformigt.

Närheten till naturen ger största omväxlingen.

- Vi är ju ute hela tiden. Så småningom lär man sig till och med att känna i luften om det är väderomslag på gång, berättar Elsa.

När det är dags att börja skjuta går Björn och Fredrik tillbaka och ser till att allt är klart för skott. Mellan varje salva halar Elsa in kabeln en bit. Till sist har hon hela rullen hemma igen och så kan de börja om från början med nästa linje.

- Vi laddar med 70 gram dynamit, Nobel Prim, berättar Elsa. Det är mycket tryck i den och det passar för vår klenhålssprängning. Det är ju inga diken vi håller på med.

Varje arbetsdag fyrar Elsas lag av omkring sextio sprängskott. De lägger ut linjer om tolv hål med trettio meters lucka, i omgångar. Snart har de snirklat sig igenom hela norra Gotland med sin utrustning, tillsammans med det andra laget på norr. Södra delen av ön undersöks av de återstående två arbetslagen. På de intressantaste ställena arbetar företaget sedan med korslinjer.

Drömmer om riggarna

Att få arbeta också med oljeborrningen, det är vad Elsa drömmer om. För det finns ju olja på ön, även om det är i blygsam omfattning med internationella mått mätt. Gotlandsolja har ett avtal med kommunen, som eldar med den lågsvavliga oljan i det stora fjärrvärmeverket i Visby. Ingen raffinering behövs. Fast det handlar förstås om lönsamhet, det måste bära sig att ta upp oljan också, säger Elsa.

- Prospekteringsjobb varar ju inte i all evighet. Men att få ta i och slita vid riggarna, känna att jag verkligen åstadkommer nånting, bättre jobb kan jag inte tänka mig just nu, säger hon.

Det är dags för dagens sista linje. På lastbilens nedfällda baklucka står "burken", seismografen, med sin lilla flimrande dataskärm. Och Elsa berättar med ett finurligt leende om olika metoder att hitta jordens gömda skatter.

- Guld letar man med hjälp av instrument som mäter tyngdkraften. Det är ju en tung malm, så tyngdkraften ökar lokalt över en guldåder. Järn letar man med instrument som mäter magnetism och vatten kan man hitta genom att leta efter elektriska fält i marken.

- Här använder vi seismik. Vi spränger en laddning vid markytan, vibrationerna når ungefär femhundra meter ner och reflekteras tillbaka upp av de olika bergslagren. Geofonerna fångar upp vibrationerna när de kommer tillbaka. Och seismografen registrerar allt på sina datadiskar. Resultatet kan vi läsa, som en karta över underjorden. Här på Gotland letar vi efter rev, upphöjningar i den silurtida kalkstenen. Den är så tät att det i bästa fall också kan finnas olja samlad under den.

Stör?

Men prospekteringen sker inte utan problem. Många gotlänningar - och sommargäster - tycker att sprängandet stör friden ute på heden och i landskapet. De är oroliga för miljöförstöring. Särskilt när det gäller provborrning till havs, vid fiskebankarna strax utanför Gotlands östkust där Gotlandsolja anser sig ha funnit en intressant bergsformation.

- Vi förstör inte särskilt mycket, menar Elsa. Utrustningen är lätt och enkel att transportera, våra små laddningar gör inte stor skada i marken. Det syns nästan ingenting efteråt. Borrtornen är också ganska små och inte heller särskilt störande tycker Elsa. Fast hon håller med om att det är mer rimligt att vara orolig över oljeborrning till havs.

Hittills har kommunstyrelsen på ön sagt ja till provborrning, men det återstår säkert många turer innan tillståndet är klart. Naturskyddsföreningen och miljörörelsen på ön har protesterat. Men Elsa tror på att det går att klara borrningen utan problem.

- Vi får väl se vad våra mätningar har gett, när resultaten är färdiganalyserade. Men oljan kommer ju inte ens upp med självtryck här på Gotland, så några risker för så kallade blow-outs till havs finns det knappast. Och olja behöver vi väl. Någon måste plocka upp den när det är dags för utvinning. Jag är gärna med och gör det.

Text: Aminata Merete Grut

Credits:

Created with images by vauvau - "Sundre Gotland" • Skitterphoto - "construction helmet colorful" • mypubliclands - "#BLMcareers" • kasperii - "Gotlandsolja" • Bernt Rostad - "Röisu haid" • anita_starzycka - "natural gas search oil rig" • skeeze - "pumpjack texas oil rig"

Made with Adobe Slate

Make your words and images move.

Get Slate

Report Abuse

If you feel that this video content violates the Adobe Terms of Use, you may report this content by filling out this quick form.

To report a Copyright Violation, please follow Section 17 in the Terms of Use.