Loading

Hemsökt men inte rädd Faktum möter Jonas Hassen Khemiri

Text: Sandra Pandevski Foto: Per Englund

Hans egna böcker spökar för honom. Jonas Hassen Khemiri bearbetar sina rädslor genom nya verk.

– Varje gång jag går in i en rädsla exploderar den inifrån och gör mig lite friare efteråt.

»Du ska tala perfekt svenska«. Grammatikens regler värderades nästan högre än Svea rikes lag i Jonas Hassen Khemiris barndomshem. Han är född och uppvuxen på Södermalm, i hyreshusen på Drakenbergsgatan med sin svenska mamma, tunisiska pappa och sina två yngre bröder.

Med debutromanen Ett öga rött (2003) bröt han mot språkets »lag« och skapade en egen brytning: »I morse nämligen vi hittade stulen cykel utanför porten. Den låg helt keff slängd i buske, med punkterad hjul och också pedalerna någon hade tagit. Pappa gjorde snilleblixt och sa vi kunde använda cykeln som reklam.«

Efter utgivningen förutsatte många att bokens språk var likställt med författarens, vilket resulterade i förvåning när Jonas Hassen Khemiri figurerade i offentliga sammanhang. »Vad bra du blivit på svenska.«

I sin andra bok Montecore – en unik tiger utmanar han än mer genom att ta fram tio egna skrivregler.

– För mig var det modigt. Det var ett sätt att göra mig fri, säger han.

Men mod är inget Jonas Hassen Khemiri alltid haft, om det berättade han öppet i »Sommar i P1« i juni. Under programmet får lyssnaren följa med på en femårsperiod då rädslan styrde honom. Han ryggade för orden, kärleken. Livet.

– Min grundkänsla har varit att jag hellre sagt nej än ja. Men i fiktionen har jag sagt ja, för jag har varit räddare för livet. Jag hade aldrig blivit författare om inte min mamma vid olika tillfällen fick mig att välja ja-vägen.

Det ville han berätta eftersom det finns en idé om att skapande personer skapar i ett vakuum. Att de inte behöver sin omgivning. Att det bara blir riktigt bra om vi lyssnar inåt, menar han.

– Varje gång jag varit modig så har det varit: Här, låna fyrtio procent av mitt mod så kanske du vågar mejla den här personen. Eller: Skicka in det här manuset. Eller: Hoppa av skolan.

I sommarpratet får vi även höra om nära den vännen Emma som tog livet av sig, om pappan som gick upp i rök och om hur Jonas vann sin kärlek, Diane.

– Det var svårt att vara så personlig och berätta bakgrunden till fiktionen, säger han och tar en klunk bryggkaffe på kafé Rival på Mariatorget i Stockholm. Här brukade han sitta och skriva i smyg när han var yngre. När klasskamraterna på Södra Latin pratade om att bli poeter och författare yttrade han själv aldrig något om sin dröm.

– Jag gjorde det i hemlighet. Ingen skulle få komma på mig, jag tyckte om det så mycket att jag inte vågade visa. Det var som ett slags trolleri. När jag skrev blev jag påfylld. Jag hade inte känt det med något annat, säger han.

Från hemlig till världsberömd. Rättigheterna till flera av Jonas Hassen Khemiris böcker har sålts till över trettio länder, pjäser har satts upp runt om i världen och han är första ­svenska författaren att ha fått en novell publicerad i prestigefulla magasinet The New Yorker. Senast har romanen Allt jag inte minns blivit rörlig som tv-serie och visas på SVT i höst.

– Det jag har gjort tidigare har spökat. Montecore spökade. Det kändes som att jag vågade mer i den boken än vad jag hade gjort tidigare. Jag visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Och det är inte värt något om jag inte gör något nytt. Målet är att känna »nu finns det ingenting kvar«. Jag har tagit precis allt. Om jag ska ge tips till någon är det att kämpa till dess att du känner så.

Tematiken i verken uppdagas i efterhand. Som förluster till exempel.

– Gör de att vi blir bättre på att uppskatta livet, eller att vi går ner i mörker och depression? Hur skapar vi nära relationer med människor som vi vet kommer att dö? Det är ingen som har svaret på det. Men att ägna en karriär åt det tror jag är meningen med mitt liv så här långt.

– Jag har förlorat människor och då har min strategi varit att skriva tillbaka dem för att få umgås med dem igen. Det är en slags förlust­hanteringsfabrik, säger han.

Alla hans karaktärer hanterar förlusterna på olika sätt. I de första böckerna fantiserar de sig fria. De finner alternativa världar för att bli fria från denna. Men i senaste romanen Pappaklausulen är det precis tvärtom. Där går det inte att fly.

– Det modigaste och vackraste är att våga stanna kvar. För mig är den berättelsen en ­hyllning till alla de som inte har dragit.

Jonas Hassen Khemiris pappa lämnade honom.

– Han var så himla bra och närvarande först. Jag tror att det blev ett mysterium i mitt liv.

Hur är relationen i dag?

– Han finns, jag finns. Vi finns bägge två, ­svarar han motvilligt, men ger lite till:

– Jag har jättestor kärlek till honom, men det är en sådan relation som gör att jag skriver så mycket om familjer. Om vad som händer när människor försvinner.

Hur är det att vara pappa?

– Som en lång expedition eller övning i att försöka mjukna. Varje dag slutar med en känsla av ofullkomlighet. Att ha varit nästan bra. Det i sig är väldigt ödmjukande. Men det är också roligare, intensivare och mer frustrerande än vad jag trodde att det skulle vara.

Vid sidan om förlusterna är minnet ett annat tema i Jonas Hassen Khemiris böcker. Hur vi minns människor vi förlorat (Ett öga rött) eller vems minne som är det sanna (Allt jag inte minns).

– Själv tror jag att jag har ett väldigt selektivt minne. Jag minns exakt ljudet av klackarna som min kemi-fysik- och matematiklärare Birgitta Johansson hade när hon kom gående ner för ­korridoren och vi skulle få veta om det blev skriftligt eller muntligt prov. Det finns något ­mysteriöst över minnet. Varför är hennes klackljud inpräntat i mig när jag får kämpa för att komma ihåg min första kyss?

Din mormor blev dement. Är du själv rädd för att förlora minnet?

– Jo, men det är inget som jag går runt och tänker på. Om det händer kommer jag att vara klar när det händer, säger han och nyper sig i örsnibben, knackar i träbordet tre gånger och pussar på pekfingret.

Träknackningen är det enda som finns kvar av skrockfullheten. Förr höll han andan över broar.

– Jag tänkte att om jag hanterar livet genom de påhittade reglerna kommer inget dåligt att hända. Det är dock svårt att upprätthålla som småbarnsförälder för barnen har så många egna regler.

Många bilder man ser på Jonas Hassen Khemiri är snarlika. Det långa lockiga håret. I Bibeln finns en Guds nasir vid namn Simson. Mytologin om honom säger att hans styrka ligger i håret. Jag undrar om det är detsamma för Jonas Hassen Khemiri och föreslår att vi ska lämna ­kaféet och klippa av håret hos närmsta frisör.

Vad väcker idén i dig?

– Ja, jag vet inte. I linje med att jag har släppt skrocktänkandet skulle det nog mer bara kännas lite ovant, Men jag tror inte att historierna sitter i håret, säger han och skrattar. »Tänk, så börjar jag snart tappa det.«

– Ett tidigare jag hade nog varit orolig för den sortens förändring. Men det hör nog ihop med att åldras, att förändras.

Vad tycker du om mediebilden av dig som­pretentiös och kontrollerad?

– Jag tycker att det är en målbild. Att folk säger: »Jag har himla svårt för honom som person, men hans böcker; de måste jag läsa ändå.«

När flippar du?

– När jag familjedansar hemma.

En konsekvens av kontrollen kanske är den underliggande frustrationen och ilskan i Jonas Hassen Khemiris karaktärer. En känsla av att det bubblar inom dem. Det går inte att undgå frågan vad som skulle ha hänt med Jonas Hassen Khemiri om orden inte hade funnits där för ­honom. Han blir tyst länge innan han svarar:

– Jag tror att jag hade varit mycket ledsnare och ensammare och jag tror inte att jag hade fått ut det i ett liv som typ MMA-fighter. Fiktionen är en fantastisk plats att visa på hur mycket som ryms i en människa. Jag lyssnade på en gammal intervju med Toni Morrisson som sa att hon skrev för att leva alla de liv hon inte kunnat leva.

När vi träffas har Jonas Hassen Khemiri och ­familjen nyligen kommit hem från Fårö på Gotland. Där har han skrivit på kommande pjäs. Den kom till vid samma skrivbord som Ingmar Bergman skrev Fanny och Alexander.

– Att sitta där vid hans skrivbord och känna »vad ska jag göra av det här«. Och så går första dagen, andra dagen. Tredje dagen. Ha en idé som inte får liv, sen kommer fjärde dagen, femte dagen. Men i sekunden när pjäsen får liv och börjar andas av sig själv då är det där skrivbordet bara ett skrivbord. Det är bara något som håller upp min Macbook Pro. Så fort liv inträder blir allt annat sekundärt, säger han.

Plötsligt lyser det till i ögonen. Han tittar förbi mig och ut genom kaféfönstret. Där står kompisen Babak. Han som nämns i sommarpratet när Jonas Hassen Khemiri berättar om hur han flydde från skrivandet och lade omotiverat lång tid på att fixa namnlappar till sin trettioårsfest. Han gjorde anagram på sina vänners namn. Babak Behdjou blev Jakob Ebbahud.

Babak kommer in, de kramas och Jonas sträcker sig efter sin väska och tar upp två böcker. Ett öga rött och Invasion. En kollega till Babak fyller år och ska få signerade exemplar.

När Babak sagt hej då ligger en liten svart bok kvar på bordet. Den har två egenskaper. Från ena hållet är den praktisk och från andra hållet kreativ.

»Att vara fjorton och komma ut från McDonald’s på Hornsgatan och bli frågad på legg av två poliser. Att vara femton och sitta utanför en Expertbutik när en polispiket stannar till, två poliser kommer ut, ber om legg, frågar vad som händer i kväll. Sen hoppar de tillbaka in i bilen.«

Passionen ligger i romanerna, men ibland ger han sig in i samhällsdebatten. Den mest uppmärksammade är Bästa Beatrice (Dagens Nyheter, 2013-03-13), ett svar på det kritiserade projektet Reva som syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa i Sverige. Han uppmanade dåvarande justitieminister Beatrice Ask att byta skinn med honom. Så att hon skulle få uppleva den svenska rasismen i Sverige.

»Att vara fjorton och komma ut från McDonald’s på Hornsgatan och bli frågad på legg av två poliser. Att vara femton och sitta utanför en Expertbutik när en polispiket stannar till, två poliser kommer ut, ber om legg, frågar vad som händer i kväll. Sen hoppar de tillbaka in i bilen.«

Efter valet 2018 skrev han Instruktion i hur du överlever i ett land där 20 procent inte vill ha dig här (Dagens Nyheter 2019-05-24). Om hur du dag för dag tar dig igenom veckodagarna. Om och om igen. För att bevisa att du har rätt att vara i Sverige, trots att ditt utseende inte lever upp till den svenska vithetsnormen.

»Sitt helt tyst på restaurangen när ditt gamla kompisgäng säger att dom faktiskt är öppen­sinnade, men fakta är fakta och man måste ändå minnas vilka det var som byggde det här landet. Någon säger att i helgen var det tre somalier i ett badhus som ... Någon annan berättar om två rumänska ­tiggare som ... Protestera inte när dina kompisar säger att du är annorlunda. Du är ju inte som dom, det är inte ditt fel att vi har hamnat här. Det är politikernas fel, det är EU:s fel. Till och med ett barn förstår ju att öppna gränser bara kan sluta i kaos. Knyt handen i fickan, le och säg: Jag håller med.«

Vi lämnar kaffekopparna och kaféet, korsar Söder för att ta oss mot foto­studion när Jonas Hassen Khemiri får syn på en vän på en sidogata. Leendena och kramen tyder på att det är en nära vän. Det är Mohamed, som också nämns i sommarpratet. Han som ringde en tidig sommarmorgon för sju år sedan och berättade att deras gemensamma vän Emma hade tagit livet av sig. Hon var vännen som lånade ut sitt mod till Jonas Hassen Khemiri. Hon fick honom att våga välja orden.

»Vi måste hänga snart«, säger Mohamed. Jonas instämmer: »Jag ringer dig sen.«

De kramas igen. Hej då.

Vi passerar Pocketshop på Götgatan och Jonas Hassen Khemiri sneglar i båda skyltfönstren. Det är mestadels deckare på plats. Ingen Pappaklausulen i alla fall.

Kanske dröjer det ett tag innan han ser sig själv stå där igen. Ingen vet. Nu är skrivarhösten här och han har ett blankt papper framför sig.

– Jag är tillbaka där det skulle kunna kännas som panik, men det känns som frihet.

Vill du bidra till Faktums kamp mot hemlöshet och utanförskap? Swisha valfri donation till 123 039 97 17