Vi-projektet, som startade för ett år sedan, har kommit halvvägs. Under halvtidskonferensen i slutet av augusti kunde projektledningen genom Therese Ydrén dela med sig av både goda resultat och fortsatta utmaningar.
Många av målen är redan uppfyllda
I fokus är den unga människan som av olika anledningar står utanför utbildning eller jobb. Målet på individnivå för projektet i sin helhet är att tusen så kallade UVAS ska ha vara sedda och ägare av sin egen framtidsplan. Nu i halvtid har hittills 325 personer påbörjat studier och 504 är inskrivna som deltagare i olika insatser.
Utmaningar
När projektet nu går in i andra halvlek är effekterna av covid-19 på kommuner och arbetsmarknad en påtaglig utmaning, liksom det faktum att ungdomsarbetslösheten stiger i många av de deltagande kommunerna. Samverkan med vården behöver bli ännu bättre och det krävs ytterligare insatser för UVAS mellan tjugo och tjugofyra år.
Huvudpersoner
Vi-projektet handlar om ungdomar och unga vuxna i utanförskap. I det dagliga arbetet inom projektet är det självklart att det är just den unga som är huvudperson. Men under en konferens med många vuxna tjänstepersoner kan det vara svårt att praktiskt synliggöra UVAS och låta dem komma till tals med respekt för integritet och möjlighet att representera sig själva på ett rättvist sätt. Detta löste Vi-konferensens arrangörer utmärkt genom att låta ett antal UVAS komma till tals genom att filma deras berättelser.
Ungdomar via film
Under konferensen fick vi via film möta Tess, Elias, Ubah, Henrik och Isac. Var och en har sin egen historia, sin egen berättelse om svårigheter och vägen framåt. Gemensamt för de fem ungdomarna är att de tagit del av åtgärder i form av individanpassad praktik, arbete och anpassade studier genom Vi-projektet. Ungdomarna delade uppriktigt med sig av sina tankar och rädslor och på vilket sätt de har fått stöttning. Den röda tråden i deras berättelser var att de hade upplevt sig sedda och mötta som unika personer och fått stöd utifrån sina egna speciella förutsättningar. Alla fem uttryckte glädjen i att äntligen uppleva att de hade lyckats med någonting.
Som Isac uttryckte det:
”Man har alltid känt sig som ett misslyckande. Det var ovant, nästan skumt att lyckas med saker. Det är starkt som fan. Jag känner mig väldigt blessed!”
Möten i ögonhöjd
Möten i ögonhöjd är Vi-projektets måtto och under halvtidskonferensen fokuserades på vad som egentligen menas med orden. Sevtap Gurdul, som är lektor i psykologi vid Högskolan Väst, har följt projektet som följeforskare och bland annat genomfört en enkätstudie bland tjänstepersoner som möter UVAS. Utifrån det hon hittills har fångat upp betonar hon vikten av att bortse från förutfattade meningar och sudda ut eventuella maktpositioner i mötet med den unge.
”Det handlar om förmågan att se individen för den människa hen är. Att vara nyfiken i mötet, ha genuin respekt och känsligheten och lyhördheten att verkligen känna in situationen."
Sevtap Gurdul pratade även om begreppet agency, på svenska aktörskap, som utgångspunkt för möten i ögonhöjd. Det handlar om att stimulera ungdomen eller den unga vuxna att själv vara en meningsskapande aktör med tilltro till sin egen förmåga som kan påverka sin livssituation.
Möten i ögonhöjd ska genomsyra projektets alla nivåer. På individnivå handlar det om att utveckla just bra samtal och möten baserade på att ungdomen eller den unge vuxne är medskapare i processen. Det ställer krav på att medverkande organisationer ger sina medarbetare förutsättningar att skapa relationer med de unga i form av såväl tillräckligt med tid som praktiska hjälpmedel. På samhällsnivå betyder möten i ögonhöjd att det finns regelverk och strukturer som underlättar för medverkande organisationer att samverka kring ungdomen eller den unga vuxna på ett effektivt sätt så att ingen hamnar mellan stolarna.
Tomas Rydsmo, Folkhögskoleförvaltningen säger:
”Vi har ingen checklista för vad som ska ingå i ett möte i ögonhöjd. Det är en mjuk formulering om vad vi ska åstadkomma i mötet med unga, som ger utrymme för varje handläggare i kommunerna eller lärare på vuxenutbildningar och folkhögskolor och för övrigt alla andra medarbetare i Vi-projektet att tolka och ge plats för den egna erfarenheten från tidigare möten. Det blir ett verkligt medskapande.”
Therese Ydrén poängterar:
”Vi har ett samhällssystem, vi har myndigheter, vi har ett ansvar som kanske behöver regleras mer. I Vi-projektets styrgrupp har vi diskuterat behovet av en gemensam avsiktsförklaring.”
Hon fortsätter:
”Vi har också inom projektet pratat om riskerna med förpappring, när tilliten är så låg att allt måste dokumenteras och någonstans här försvinner individen. Vi måste samtidigt komma bort från nånannanismen både på individnivå och bland myndigheter.”
För att driva arbetet vidare och implementera möten i ögonhöjd har ett antal så kallade facilitatorer utsetts. Det är en roll som fungerar som kontaktperson och länk mellan projektet ledningsgrupp och arbetsgrupper och reflektionsgrupper. Det övergripande syftet för den nya facilitator-rollen är att få synssättet med den medskapande processen att leva vidare när projektet är slut.
Elefanten i rummet
Hans Abrahamsson, från Globala studier vid Göteborgs universitet bidrog under konferensen med perspektiv från freds- och utvecklingsforskningen.
Hans Abrahamsson har på uppdrag av SKR genomfört en större forskningsstudie kring hur den sociala hållbarheten påverkas av vår tids pågående samhällsomdaning. Enligt Mats Abrahamsson blir samhället alltmer heterogent och såväl inkomst- som hälsoklyftor ökar mellan stad och land, inom kommuner och också inom städer och tätorter. På ett mer övergripande plan observerar forskningen de nya komplexa samhällsproblem som följer i omdaningens spår och som bara kan formuleras och åtgärder identifieras med dem som berörs.
Han pekade på elefanten i rummet, att många unga inte känner någon samhällstillhörighet och förloras i psykisk ohälsa och drogmissbruk. Han ställde den brännande frågan:
”Är vi som är inuti välfärdsbubblan villiga att ge upp våra privilegier för att de utanför ska få det bättre?”.
Hans Abrahamsson pratade om positiv vs negativ säkerhet, och utanförskap vs innanförskap, där vi inuti bubblan i så hög grad ropar på fler poliser och hårdare straff för att skydda vårt priviligierade innanförskap.
”Vi pratar väldigt ofta om människor i utanförskap istället för att prata med dem,” säger Hans och betonar nödvändigheten av att demokratisera demokratin genom att låta människor äga sin berättelse. Att helt enkelt sluta tillskriva och istället börja lyssna och samtala med ärlig avsikt att förstå.
”Men visst är det jobbigt att dela med sig av tolkningsföreträdet!”
sa Mats Abrahamsson retoriskt.
Se, lyssna och läs mer av Hans Abrahamsson på www.omvarldskunskap.se
Samtalsrum
För att få en fördjupning inom utvalda områden avslutades konferensen i åtta samtalsrum. Samtalen hade följande teman och vissa av dem är inspelade, se länk nedan:
- Att anpassa gruppupplägget efter deltagarna
- Ökad samverkan inom kommunen
- Närvarofrämjande arbete inom skola/utbildning
- Psykisk ohälsa – panelsamtal kring ökad samverkan och salutogena insatser
- Coronaeffekter på individanpassad utbildning/digitalisering: Vad har vi lärt oss? Vad tar vi med oss?
- Hur når kommunen unga i åldrarna 20-24 år? Exempel och utmaningar
- Nya metoder och arbetssätt inom Vi: facilitatorer - reflektionsgrupper – framtidsverkstad
- Framtidsspaning: panelsamtal med unga och Hans Abrahamsson.
Vi-projektet ägs av VGR Folkhögskoleförvaltningen och medfinansieras av ESF. Samverkanspartners i projektet är kommunalförbunden i Fyrbodal och Sjuhärad, Rädda Barnen, fem folkhögskolor, Högskolan Väst, vuxenutbildningar i Borås, Trollhättan och Vänersborg samt 19 kommuner.
Vill du veta mer? Kontakta Elisabeth Hanssons vid Fyrbodals kommunalförbund som är delprojektledare och arbetar med att stödja ungdomshandläggarna, KAA-handläggarna och samordnarna som arbetar i kommunerna och Kunskapsförbundet Väst. Hon samordnar möten, informationsutbyte, erfarenhetsutbyte och administration.
- Mejl: elisabeth.hansson@fyrbodal.se
- Tel: 070 8617992