De danske plocka inga svenska Lillier Nya Älvsborgsfästning 1719

Stora Nordiska kriget är sommaren 1719 inne på sitt sista kapitel. Danmark-Norge inträdde återigen i kriget 1709 efter att tidigare erkänt sig besegrat. Den svenska verksamheten utanför västkusten fokuserades alltmer på piratverksamhet då den svenska ekonomin blev allt sämre och räckte föga för att skapa ett mer konventionellt hot. Privata initiativ behövdes helt enkelt för att bibehålla ett svenskt tryck mot den dansk-norska handeln på haven. Kaparverksamheten var framgångsrik och när Karl XII stupade 1718 och Sverige började agerade mer passivt i kriget så inledde danskarna förberedelser för en motoffensiv till syfte att säkra sin handel genom att erövra svenska hamnar. Blickarna riktades snart på Göteborg, som utgjorde kärnan och hjärtat för den svenska kaparverksamheten.

Sverige var utmattat efter närmare 20 år av konstant krig och de sista åren hade präglats av nederlag och stora vedermödor. Ryssarna hotade själva Stockholm och skulle inte stoppas förrän på tröskeln till huvudstaden tack vare ett beslutsamt försvar vid Baggenstäket.

Översikt över området

anskarna samlade ihop 35 000 man för att föra ett offensivt krig i Bohuslän och Göteborg. Bohuslän hade bara varit en del av Sverige sen 1658 och med ett framgångsrikt fälttåg så fanns säkerligen stora möjligheter att återerövra områden för Danmark. Den danska flottan leddes av Peder Tordenskjold, en man som verkligen gav ett ansikte till de möjligheter som öppnades för framgångsrika, kreativa och våghalsiga män i kriget. 1710 hade han varit befälhavare över en brigg men genom att visa sitt värde och firade framgång efter framgång hade han såväl adlats samt upphöjts till viceamiral och förde befäl över den danska Kattegattseskadern. Medan armén höll sig märkligt passiv trots att svenskarna var märkbart skakade av det långa kriget, kungens död och det tuffa återtåget från anfallet på Norge så drev Tordenskjold ett offensivt krig mot södra Bohusläns kust. Det var ingen lätt uppgift, den bohuslänska kusten och då särskilt området kring Hisingen som var mycket starkt befäst. Kanske till och med starkast i hela Sverige. Hisingen försvarades i nordöst av Bohus fästning, vid havet något norr om Hisingen låg av Carlstens fästning samt i söder av Älvsborgs fästning vid Göteborg.

Carlstens fästning, Nya Älvsborgsfästning och Bohus fästning

Dessa fästningar, kan varje person som besökt dem förstå, var inte några hafsverk eller impulser. De fanns där av en anledning och till skillnad från många vackra svenska slott så hade dessa bara en uppgift och det var krigets. De utgjorde varje försvarares ankare i ett mycket omstritt område.

Carlstens fästning

Tordenskjold gav sig på Marstrand först och Carlstens fästning var en av den svenska västkustens starkaste befästningar. Tordenskjold hade tidigare utmärkt sig som en våghalsigt och kreativt befäl och skulle angripa fästningen på Marstrandsön på samma sätt. Utan större motstånd kunde amiralen säkra upp området runt om fästningen och inledde belägringen. Hans styrka var endast något större än fästningens besättning och att ge sig på fästningen med en stormning med ett så litet övertag skulle vara självmord. Det som sen skulle hända kan endast jämföras med den nedriga och defaitistiska kapitulationen vid fästningen Sveaborg. Med skillnaden att Tordenskjold använder list för att övertyga den räddhågsne svenske kommendanten Henrich Danckwardt om att ge upp. Efter ett bombardemang bjuder nämligen den danske amiralen in ett svenskt sändebud för överläggningar. Under dessa övertygar han svensken om att hans styrka på 500 man egentligen är flera tusen. Motstånd är meningslöst och enkom en grund till onödig blodsspillan. Vissa källor menar att Tordenskjold lyckades med detta genom att låta sina femhundra man marschera runt huset de satt i så att kolonnen av män såg enormt lång ut.

Då detta inte skall bli en berättelse om Carlstens fall, dessa nesliga göromål sparar jag till en annan gång. Istället så summerar vi upp slutet med att Danckwardt förlorade huvudet två gånger. Först när han efter sändebudets rapport gav upp fästningen till dansken och den andra gången när han nådde de svenska linjerna och dömdes till att bli ett avskräckande exempel för andra fästningskommendanter genom att halshuggas. Än värre blev det av att det blev en mycket blodig affär där skarprättaren var sen och full. Med sina bödelsverktyg i oordning och fumlig så att han själv skulle bli ställd inför rätta efteråt. Men tre hugg senare så var affären avslutad.

Den 21 juli syntes så de danska seglen och den danska flotteskadern närmade sig Göteborg och fästningen. Som befälhavare över Älvsborgsfästning så agerade Överstelöjtnant Lillie helt annorlunda än Danckwardt. Då den danske amiralen närmade sig Göteborg och fästningen 1720 så svarades ett bud om hedervärt uppgivande av motståndet med:

”Att gifva upp en fästning, som kan försvaras, är alltid ett skälmstycke, och vill herr schoutbynachten spara blod, så är säkrast, att han går sin väg igen, emedan man på Elfsborg är fast resolverad att till dess försvar låta sista blodsdroppen rinna."

Tordenskjold i sin tur trodde efter att ha intagit den starka Carlstens fästning att den betydligt svagare Älvsborgs fästning därmed skulle bli en promenadseger. Men Lillie var av en helt annan kaliber än Danckwardt då det gällde att hålla en fästning och han fick under slagets gång sina officerare och soldater att svära att försvara fästningen till sista blodsdroppen. Han sade också att han hellre ville föras tillbaka till Göteborg som ”en död Lillie än en levande Danckwardt”.

I skydd av Knippelholmarna och Aspholmarna bogseras kanonpråmar och flytande batterier allt närmare. En helvetesstorm förbereds för att betvinga fästningen. Kanoner landsätts på holmarna och danskarna har gjort ett bra jobb med rekognoseringen och lyckas besätta goda eldställningar där de i relativt gott skydd kan beskjuta fästningen från bara 250 meters håll. Ett utmärkt skydd att också inleda en eventuell stormning ifrån. I den sista timmen av 21 juli spyr slutligen kanon efter kanon ut sin dödliga last mot fästningen i den svenska sommarnatten. Det danska bombardemanget har börjat och i ljusblixtarna lyses skepp, pråmar och fästningen upp. Svenskarna i sin tur svarar likaså med ivrig beskjutning. Danskarna har inga problem att navigera mellan de förrädiska grunden och var segelleden går. De lät sina skepp endast visa sig för beskjutning i samma ögonblick de själva var klara ett ge eld och därefter sökte de skydd igen.

Under bombardemanget lyckades danskarna att smyga fram tre skepp till som kom upp vid södra Hisingens strand och därmed kunde öppna eld bakom fästningen i nordost. Fästningen var dock kraftigt bestyckad även där och kunde efter tre timmars tung eldgivning tvinga dansken på flykt.

Under striden mellan den danska flottan och fästningen hade trupperna i Göteborg än så länge varit passiva. Den svenska hären i Bohuslän befann sig större delen i Uddevalla men Skaraborgs regemente under Georg Bogislaus Staël von Holstein befann sig på Hisingens södra strand och kunde än så länge bara frustrerat se på när fästningen bombarderas då de saknade kanoner. Holstein gav sig då in på eget bevåg till Göteborg för att ta med sig kanoner. Hans ställning neutraliserade nämligen det skydd som danskarna hade av de olika holmarna. Ett par överenergiska förrådsmästare höll dock på att förstöra tillfället då de vägrade att lämna ut kanoner till skaraborgarna. De var rädda att dessa skulle falla i danskarnas händer. Men efter att von Holstein lovat att personligen ersätta eventuell förlorad materiel fick han slutligen ut 4 kanoner och en mörsare som han under stora vedermödor under natten till den 24:e juli transporterade utmed Hisingens södra sida bort mot Älvsborgs fästning.

Created By
Joakim Nilsson
Appreciate

Report Abuse

If you feel that this video content violates the Adobe Terms of Use, you may report this content by filling out this quick form.

To report a Copyright Violation, please follow Section 17 in the Terms of Use.