Hon är trött på den inre pressen. Nu ska artisten Slowgold, också känd som Amanda Werne, bli snällare mot sig själv. Skriva glada låtar och dansa flamenco.
Det är en ljummen vårkväll och dörrarna till Carl Johans-kyrkan står öppna mot den hänförande utsikten över älven och hamnkranarna. Staden har lugnat sig efter Göteborgsvarvet. Klockan närmar sig sju när kyrkbänkarna fylls med människor, yngre som äldre.
I svart skjorta, svarta jeans och sneakers kommer Amanda Werne gående längs mittgången. Blickarna vänds mot henne när hon rör sig mot altaret. Hon sätter sig på en pinnstol och spelar låten Mod ur senaste albumet Mörkare (2018):
Tänk om världen aldrig får höra min saga detta lilla hörn av soffan där jag sträcker mig ut så långt genom fönstret och dörren står öppen för det mesta men lite rädsla lever kvar i mig liksom de flesta
Samlar mitt mod ingenting finns egentligen utan mod vad vore verkligheten
Amanda Werne har själv döpt sin musik till drömrock. Efter ett liveframträdande med Mörkare skrev en recensent (GP 4/3 2018): ”Hennes lummiga indieprogg har muterat ut i någon slags offensiv grunge.” Recensionen i sig var en av de värsta sågningarna Slowgold fått, men är ändå en favorit eftersom den visar att det har skett en utveckling. Att inte stagnera är målet.
Det har hunnit bli sommar när vi ses igen och Amanda Werne kommer farande på den guldsprejade cykeln med ett stort leende mot Plankans uteservering i Majorna. Hon har varit på ett skivstång- och gympapass på Friskis och Svettis och håret är fortfarande blött efter duschen.
– Jag vill bli gympainstruktör. Det vore så jäkla kul, och man får välja musik själv, säger hon ivrigt.
Men för att bli det måste man hålla två gympaklasser i veckan under ett år. Något som skulle vara smått omöjligt för den ständigt turnerande artisten.
Göteborgare som hon är skämtade hon sig fram till namnet Slowgold som är en motsats till bandet Quicksilver Messenger Service. Ett skämt som består. Självbetitlade debutskivan Slowgold kom 2012 och sedan följde Stjärnfall, Glömska, Drömmar, Mörkare och två EP. Det blir nästan ett album om året. Slowgold ligger inte på latsidan. Men vem är egentligen Amanda Werne?
Hon föddes i Göteborg 8 januari 1989. Hennes föräldrar var då 19 respektive 20 år. Åtta år senare gick de skilda vägar och Amanda levde ett varannan-vecka-liv till stor del av sin uppväxt. I 16-årsåldern flyttade hon hem till sin farmor för att hon var den som var bäst på att hantera tonårs-Amanda.
Några år senare uppfyllde Amanda Werne och hennes pappa farmoderns dröm när de med hammare och spik byggde ett hus åt henne i SVT-programmet Husdrömmar.
Om snickeriet har kommit på senare dar, har musiken alltid funnits där. Som sjuåring fick Amanda sin pappas fiol och redan där började intresset för strängar. När hon var tolv år gick hon på rockskola och där startades första bandet med klasskamraterna. Senare började hon arbeta som lägerledare på Popkollo, ett musikläger för tjejer och transpersoner. Där började hon för första gången umgås mer med tjejer i grupp. Dittills hade det mest varit killar, men hon kände sig aldrig som en i gänget med dem.
– Det är lite lurigt att växa upp med det, att inte riktigt få vara med. Det har följt med hela livet och jag är jävligt trött på sådana situationer.
Men hon är ensam kvinna i Slowgold. Bandet är hennes projekt och hon trivs som ledare. Hon bestämmer över bandkonstellationen som har förändrats genom åren.
– Efter Stjärnfall sparkade jag hela gänget och sa ”nu lägger jag ner”, gruppdynamiken fungerade inte.
Men basisten Johannes Mattson var ihärdig, han ville inte ge upp. Han ringde Amanda och sa att hon inte hade sparkat honom. Han ville att de skulle fortsätta med Slowgold, men föreslog ett tillskott – gymnasiekompisen Erik Berndtsson på trummor. Så blev det och än i dag gäller denna trio.
Genom åren har Amanda Werne samarbetat med en rad andra artister. Senast med Mattias Alkberg och Bob hund. Varmast om hjärtat ligger ändå tiden hon tillbringade med Freddie Wadling. Hon sjunger på sista skivan Efter regnet och tillsammans med Slowgold, Sebastian Öberg och Björn Almgred utgjorde de livebandet under hans sista turné.
– Innan Freddie dog pratade vi om att göra en opera ihop. Det var drömmen.
Men den kan inte gå i uppfyllelse, säger hon och drar upp den röda luvan över huvudet.
”Let me order food”, säger Amanda Werne till servitören med ett smått frustrerat tonläge, men med en glimt i ögat. Han tittar på henne och skrattar. Här har hon spenderat otaliga timmar med sin pappa. De är stammisar. Amanda beställer ost och spenatgratinerade rödbetor med klyftpotatis och aioli.
De två senaste åren har albumen avlöst varandra liksom spelningarna riket runt. Det har gjort att hon inte hunnit stanna upp.
– Jag har inte kunnat sätta mig ner för att känna efter. Jag har verkligen letat efter en plats, eller en riktning, och har till och med googlat bitterhetssyndrom. Men det har handlat om att jag lagt så mycket press på mig själv, säger hon.
Att trycka på pausknappen innebär dock mindre inkomster och Amanda är en av alla de musiker som kämpar för att få ihop det ekonomiskt.
– Vi har ju spelat så mycket och det har löst sig, men just nu är det inte så. Jag har verkligen inga pengar alls.
Verkligen?
– Ja, man måste ju vara på’t hela tiden och det är väldigt osäkert. Så är det ju för många musiker, vilket är jättesynd.
Vad är meningen med det du gör?
– Jag försöker förklara saker för mig själv hela tiden och det här är mitt sätt att göra det på. Jag känner mig mer verklig när jag blir speglad i omvärlden.
Inget album har varit lätt att skriva och ibland kan det ta flera månader innan hon orkar sätta sig.
– Det är alltid ett motstånd. Jag är rädd för att tappa fokus och jag antar att det kan ha att göra med mitt kontrollbehov. Jag lätt blir distraherad och såsar bort, säger hon och drömmer sig tillbaka:
– Jag kan sakna den där känslan när man var barn och var så jävla närvarande. Åh, vad det var underbart. Dit vill jag igen.
Vad skulle Amanda 6 år säga till Amanda 30 år?
– Bra jobbat! (På bred göteborgska.)
För livet har inte varit lätt, ofta har det varit alla känslor på en och samma gång.
– Det har varit roligt, men samtidigt skitjobbigt så jag har dövat mig lite. För om man är en väldigt kännande person vill man bara slippa det ibland eftersom det tar väldigt mycket energi.
Hur har du dövat dig?
– Det kan vara med träning, att jag tränar för mycket. Eller med alkohol och droger. Det där med rökförbud på uteserveringar, säger hon och slår näven i bordet och fortsätter:
– Förbud är väl lite att börja i fel ände. Folk röker, dricker och tar droger av en anledning och det är för att samhället är sjukt, säger hon och citerar 80-talsbandet Ståålfågel: ”Så länge eran värld ser ut som den gör, vill jag vara en som står utanför.”
Nyligen lämnade Amanda Werne sin trea vid Mariaplan för en tvåa närmare Stigbergstorget i Majorna just för att spara lite pengar. Under flytten fann hon sina gamla dag- och låtskrivarböcker i källaren. Där kunde de lätt gå förlorade, kände hon och förvarar dem numera i en kappsäck ovanför garderoben i sovrummet.
Vad skulle du göra om någon hittade dem?
– Det är skitsamma. De är arbete, en rapport och ger bara en bild av mig. Det är mycket ilska och extrema känslor, säger hon.
När Amanda var liten läste hon att sångaren Morrissey skrev av sina dagböcker och gjorde dem till låtar. För Amanda har det aldrig varit så. Hon har skrivit dagbok hela livet och det hjälper henne att finna kärnan i en känsla, men mestadels är ”det är bara en massa smörja”, som hon själv uttrycker det. Hennes låttexter och dagböcker har därför egentligen ingen relation. Förutom att de båda är nyanser av henne.
Plötsligt tittar hon åt sidan.
– Åh heeej, säger hon till en kvinna som stannar till vid uteserveringen. Det är en vän från flamenco-tiden.
– Dansar du fortfarande, frågar hon Amanda.
– Nej, det är bara Friskis numera.
– Det var så himla fint när du spelade på Liseberg, jag grät, säger vännen om Slowgolds spelning på nöjesparken förra sommaren. Amanda Werne tar ödmjukt emot komplimangen, bugar och tackar flera gånger. Innan vännen går vidare bestämmer de att Amanda ska ta på sig sin flamencokjol och följa med och dansa i höst igen.
Varför slutade du?
– Det började också handla om prestation och en känsla av tävlan. Då gick det inte längre, säger Amanda Werne och doppar en klyftpotatis i aiolin.
Det är alltså inte bara den inre pressen som tar energi, utan även yttre ”må-bra-grejer” som träning, tv-spel och distansrelationen.
Pojkvännen bor i London och de möttes på en gemensam väns bröllop förra sommaren. Tidigare relationer beskriver hon som lite ”blaha blaha” där hon och hennes partners har triggat varandras sämsta sidor.
– Det har varit många sårande ord och män med mindervärdeskomplex. De kände sig hotade av mig. Klena jävlar, säger hon med en humoristisk underton.
– Min nya pojkvän har inte ett uns av det. Han är bara peppande.
I framtiden blir det kanske en flytt till London, men än så länge är det flygpendling som gäller.
– Mitt skivbolag frågade om jag ville nomineras till Årets Hållbara Artist och jag skrattade och sa ”det kan jag inte gå med på”, säger hon.
På mobilen visar hon en bild på ett hus hon alltid drömde om att få komma innanför dörrarna i när hon var liten och hälsade på sin farfar i Skåne. Huset är byggt av gamla trädörrar. För några år sedan fick hon reda på att huset tillhörde en vän till farfadern. Hon hörde av sig och frågade om hon kunde få låna det någon vecka för att skriva. Det fick hon. De två senaste albumen Drömmar och Mörkare kom till i den lummiga trädgården, i ensamheten.
– Jag måste fråga om jag kan låna det i sommar igen, säger hon upphetsat. Jag ringer honom i kväll.
Amanda Werne behöver tystnaden.
– Jag sitter så här, säger hon och håller en luftgitarr. Jag börjar spela från en känsla och lägger ner gitarren på mina knän, tar blocket och så kommer orden.
Skapandet av det sjätte albumet är nästan färdigt. Amanda Werne vill dock inte berätta vad vi har att vänta oss, förutom att musiken är skriven ur ett fortsatt mörker.
– Men från och med nu vill jag skriva glada låtar.
Och något som har funnits som en röd tråd genom hela kvällen och vårt samtal är just skratten. Det inre mörkret lyser inte igenom.
Dagen efter får jag ett textmeddelande där hon skriver att huset av dörrar är bokat.