Texten i filmen kommer från Johan Jönsons bok "Efter Arbetsschema" utgiven på Albert Bonniers förlag 2008. Filmfoto av Lars Tunbjörk.
The text in the film comes from Johan Jönson's book "Efter Arbetsschema" (After Work Schedule), which was published by Albert Bonniers förlag in 2008. Cinematography by Lars Tunbjörk. Please contact ampfilm.se to obtain a Swedish or English version of the film.
Text från filmen:
Korttidshemmet. De olika rummen där. På avlastningshemmet. Jag går mellan dem.
Ja.
Från ett rum till ett annat. Från det ena rummet till det andra. Det är egentligen en ganska kort historia. När jag växte upp. Så hade jag inte så mycket kontakt med min far. Han arbetade mycket. Och i olika perioder långt hemifrån. Han berättade nästan ingenting omdet. Sen, när jag blev lite större. Och förstod vad man sa till varann.Då var vi som fiender. Nära fiender.Det gick inte. Att komma över det. I duschrummet. Det är toaletten. Det är båda. Därifrån till till exempel köket.Så i köket till ett av gästrummen. Gästrum. Det är de rum de utvecklingsstörda har när de vistas på korttidshemmet. Ordet gäster kommer från kommunens etik och ekonomiavdelning. De så kallade gästerna utgör en ofrånkomlig börda för de som jobbar. För oss. En form av döda kroppar som ska lämnas tillbaka i samma skick som när de lämnades in. Det är därför vi är där.Vi är här för pengarna. För lönetransaktionerna till lönekontot den tjugosjätte i varje månad. Eller den femtonde, om man jobbar som timvikarie. Jag vet inte om det tidigare hette patientrum. De är ett sorts patienter. Men de blir aldrig friska. Jag går in till dem i deras tillfälliga rum, till deras livslånga handikapp. Ja, varje arbetspass. Jag går från dagrummet, där teven står på till ett annat av gästrummen. Man kan ju sitta i till exempel köket och dricka en kopp kaffe eller te. Jag vet inte varför man inte skulle kunna det. Därifrån går man till duschrummet. Man har suttit och väntat på att någon som fått laxermedel ska skita klart. Jag menar att man väntat på att avföringen ska rinna ut ur någon. Avföringen måste ut. Det finns bara två öppningar för det på en människokropp, likväl som en djurkropp. Nödutgången är munnen, är det ett hårt och oupplösligt stopp rektalt och i tarmarna, så kan avföringen komma ut genom munnen.
Hon låg i sängen, i sjukhussängen, i så kallad hjärtställning. Jag satt på sängkanten och försökte få i henne alla tabletter. Och så plötsligt kom det. Jag fick det på bröstkorgen och på magen och på ena sidan av ansiktet, över ena örat. Jag fällde upp grinden för sängen och skyndade mig att hämta min arbetskamrat. På vägen ut spydde jag själv, i dagrummet. På golvet i dagrummet, bredvid teven. Jag grät inte. Jag tänkte att det här har jag inte betalt för. Sen kunde jag inte tänka. Det var som vitt. Jag bara upprepade den där frasen, om och om igen. Att jag inte visste vad jag skulle tänka på. Jag tänkte inga tankar kring den utvecklingsstörde. Hur det kan ha varit att ha varit så förstoppad.
Nej.
Ja.
Hon kommer att vara inne hos mig hela tiden. Hon kommer att hålla mig i handen, och hon kommer att prata med mig. Jag ska höra henne hela tiden; det sista som lämnar ens kropp är hörseln. Så hon kommer att prata med mig, stryka mig över kinden, över pannan, och hålla mig i handen. Sen så låter hon mig ligga i en halvtimme och om jag har haft en kateter, så tar hon bort den. Om jag har haft dropp, en kanyl i armen, eller på ovansidan av handen, så tar hon bort den också. För du ska inte ha någonting, säger hon, du ska lämna livet som du är, naken, bara en tunn nattskjorta på dig. Och då tvättar hon av en, underlivet, under armarna, ansiktet, och sen sätter hon på en blöjor. Det kommer att komma ut kiss och bajs. Om man ätit innan, kommer man att kräkas lite grann, när hon vänder på en för att göra rent på ryggen och i stjärten. Och så kommer den sista luften ur lungorna att komma ut, i en tunn suck.
Förstår du? Jag vet inte. Du vet inte? Jag tror att jag förstår. Vad? Om jag hör är jag inte död…Men kan man vara som odöd? Zoembient. Hur ska då boken fortsätta? Så här.
Produktionen pågår dygnet runt, året runt, du måste röra dig. Byggnaden som är rest runt ugnen, du går dit, varje skift. Du är alltid där. Det är alltid här.
Extrem aktivitet, oavbrutet. Väggar av tegel, cement, stål. Byggnaderna, slutna kärl, cirkulerande produktivitet. Grafitpulver, karbidmassa, karbidblock, kemiska substanser i cisterner och tankar. Du blir till, om, igen. I ugnen. I fabriksbyggnaderna. I rörelserna. I fikarummets vila. Du dricker kaffe. Vinden, byggnaderna. Du glömmer, ugnen minns. Du hackar loss den komprimerade grafiten, från ugnsväggarna. Det kommer ljus från en sladdlampa. Det är varmt. Det är svart grafitpulver. Det tar sig in, i lungorna, i porerna, i ögonvitorna, i munnen, svalget, tarmsystemet. Du sitter ner. Du dricker kaffe. Du hör. Du pratar. Du äter korv med ris och sås.
Fabriken pågår i alla rumsligheter.
Jag tänker på anställningsintervjun på Mc Donalds i Skärholmen. På chefen, med en nyspråksbusinessamerikansk titel på en bricka på skjortbröstet kanske tjugofem år, turkisk, libanesisk bakgrund, nåt sånt, närmast parodisk dryg, talar till mig som jag vore femton. Han låter som en robot som inte har en aning om vad meningarna betyder men med en underliggande aggressivitet. Han kan inte säga rakt ut till mig att jag är för fet för att få jobbet, att min kropp och mitt ansikte, ploffsigt, bistert, fientligt, bakom kassan vore dålig reklam för maten, som om folk inte kände till att man blir fet och korkad av den. Han försökte linda in budskapet men har inte något språk för det tar istället managementfaserna Ser han verkligen inte att jag förstår. Uppenbarligen inte. Reser mig upp mitt i hans repetition av företagets filosofi och går, tar inte i hand, går. Förbannad? Tillintetgjord, utan att ha varit någonting alls. Hur menar du? Utöver mitt namn, när jag kom in på kontoret och vi tog i hand, sa jag inte ett enda ord. Vad gjorde du sen, efter intervjun? Sätter mig på ett kafé, dricker kaffe och noterar i anteckningsboken: Från däggdjuriskheten. Från nyfikenheten. Klorna, naglarna. Parningstvånget. Bajskorvarna faller aldrig långt borta från böghorans skithål. Vad skriver du mer? Bilder från Påskön. Olika monument. Skakig kvalitet. Ett drömskt lager över bilderna. Otydliga ansikten. Jag antecknar: uppfattar manlig homosexualitet som en form av död och självutplåning. Borde egentligen passa mig utmärkt. Men sög bara för pengar, för uppehälle, fortsatt liv. Blev aldrig upphetsad, svalde aldrig. Och sen? Jag skriver: Minnen av Patagonien, av Påskön. Är du psykiskt sjuk? Nej jag är underlägsen, misslyckad. Är du sjuk på något annat vis? Nej. Jag är utmattad, kroppen är utsliten och hemsökt av fetma. Du är deprimerad. Är det en sjukdom? Tror det. Jaha. Hur yttrar sig depressionen? Det går inte att avgöra. Men jag har lagt märke till en sak: Ju mer omfattande depression, desto kåtare blir jag. Blir du? Eller kuken blir det. Det är väl det enda som fungerar i mitt liv. Den tillhör inte mig. Det är ju ett bekvämt resonemang.
Sitter i min bunker och låtsas skriva. Jag sitter kvar här. Läser, sover, lyssnar på cd-skivor, sover, slumrar, stirrar. Att gå ut och promenera vore att håna de som skitjobbar.
Du går in på arbetsförmedlingen. Du trycker på kölappsknappen. Du tar lappen, tittar på siffrorna. Du sätter dig ner. Du väntar. Du repeterar tyst för dig själv vad du har tänkt säga till platsförmedlaren. Björkarna. Björkstammarna. Gläntan av björkstammar.
Gräs. Mossa. Trösten. Ekorren. Myrorna. Skalbaggen. Produktionen arbetet. Det som framställer det som det levande kräver. Det finns ingenting som inte också är produktion, arbete. Du blir till med den. Alla rum är gjorda av arbete. Det finns inga ickerum. Benen, huvudet, fingrarna, ryggen. Du går in i ett omklädningsrum. Du byter om. Du går förbi byggnader, skorstenar, cisterner, rör. Lukten av svavel, av damm. Ljudet av pågående maskiner. Du blir till. Du gör dina rörelser. Du är i, av. Du står vid packningsmaskinen. Du sätter en papperssäck till munstyckets öppning. Du trycker på den gröna knappen. Du väntar. Du väntar på att säcken fylls.
Du tänker på sommaren, på semestern. Björkdungen. Att du satt där.
Han var nog en sorts mytoman.
Vägen upphör
Han ljög om en massa saker, om att han hade rest, om tjejer, om pengar.
Vattnet rinner
Man såg på honom att det inte var sant.
De för vattnet
Han var mycket nedlåtande och okänslig mot de intagna. Ett kvällspass kom vi på honom med att misshandla en av de äldre männen som satt i rullstol och brukade nypas och försöka bita personalen.
Vattnet för dem
Han stod och slog honom med knytnävarna i ansiktet, och skrek åt honom.
Stockholm gör rum i min mun, tunga: texturer, Stockholmstungan av infrastrukturellt stål, betong, koder, expanderande och sväljande fiktion, ett talande utom demokrati, har alltid förbindelse med hand, av andras arbetskroppar, ruinstaden, här, inte här, moloktänder berättar moderatstaden, ett berg, och vatten, borgar och löneanställda vakter, det bekräftas, de med det vita, det idisslande maskinblicken, sammanstrålande, utspärrade, tomrumsmun, stängda stängande stad.
Manus och regi Erik Pauser Foto Lars Tunbjörk Texter Johan Jönson Klippning Fredrik Alneng Musik Jean-Louis Huhta Ljudläggning och mix Christian Christensen Ljusättning Peter Magnusson Grafisk form Stockholm Graphics Producent Erik Pauser Exekutiv producent Dylan Williams Produktionsassistent Henrik Lundgren Efter Arbetsschema är producerad i samarbete med SVT, Hjalmar Palmgren Emelie Persson Med stöd av Svenska Filminstitutet Filmkonsulent Cecilia Lidin Kontakt info@ampfilm.se